Då en människa blivit rättfärdiggjord i Kristus så följer av detta som en nödvändig följd helgelsen. Om inte helgelsen är en frukt av rättfärdiggörelsen så har man missat var den sanna frälsningsvissheten är och finns. Den finns att söka helt och hållet utanför sig själv. Goda gärningar är den levande trons nödvändiga frukt. Det är inte något som är tilltvingat. Det är naturligt för den nya människan att utföra sådana gärningar. Helgelsen är således en utveckling av den nya människans väsen. Rättfärdiggörelsen bär helgelsen i sin famn. Helgelsen är inget tillägg till rättfärdiggörelsen. Man kan ivra för helgelseläran och mena att den är den rätta, när den läggs till rättfärdiggörelsen, men har din lära gett dig ett rent hjärta. Utan ett rent hjärta betyder inte gärningarna ett vitten inför Gud.
Jag förvånas dagligen över hur lätt man tar på Nåden. Att man inte ser dess verkliga betydelse för frälsningen, utan man vill så gärna springa vidare och bli en man innan man kanske ens är född. Jag är övertygad om, vilket jag flera gånger sagt, att om vi verkligen skulle kunna omfatta Nådens betydelse, så skulle vi springa sta och ta vara på varje medmänniska. Då skulle vi inte behöva tvingas till goda gärningar.
Det finns en berättelse om en präst som höll förhör med barnen som hade studerat katekesen. Då han kom fram till en lite pojke så frågade han pojken: -Nå, hur långt har du kommit?- Han menade givetvis i katekesen.
Den lille pojken svarade nervöst: -Jag har inte kommit längre än till: av Sin Nåd frälste han mig, förtappade och fördömda människa-.
Prästen svarade: -Jasså, har du inte kommit längre-. Så klappade han den lille pojken på huvudet och sade: Inte heller jag har kommit längre min gosse, och måtte heller inte du komma längre-.
Det är kanske lätt att inse och förstå att rättfärdiggörelsen är en gåva från Gud, men det blir så lätt att vi gör helgelsen till en plikt. Den blir lag. Men även helgelsen är en gåva från Gud, det är en nåd att bli helgad.
Jag är övertygad om, att många kan ha börjat att fokusera på sin helgelse, i stället för helgelsens grund vilken är rättfärdigheten ifrån Gud. Minns Paulus ord till Galaterna i kapitel 3. Vem har nu förhäxat er så? Ni som började i Anden, vill ni nu sluta i köttet? Med detta menar Paulus att de börjat på Nådens väg, men nu var var de åter inne på gärningarnas väg.
Det är så lätt att förlora rättfärdigheten i sitt sökande efter helighet. Ofta är detta sökande efter helighet fåfängans uttryck. Ett uttryck av självupptagenhet. Att helgas är en ynnest, ett privilegium, en gåva. Inte en plikt. I glädje ber och ropar den kristne till sin Fader: Ge mig kraft.
Att helgas innebär för en kristen att frigöras. Avskiljas.
Den kristnes helgelse består inte i att springa sta och utföra en massa goda gärningar. Den kristnes helgelse består av det dagliga dödandet av den gamla människan. Den nya människan är redan helig, hon har Kristi helgelse, förenad med Kristus i Anden. Att vara kristen innebär att vi är på väg att bli något vi redan är. Den kristne, som är helgad i Kristus växer dagligen till, utifrån det hon redan är och har. Samtidigt så dödas den gamla människan, den som redan är död. Vi ska som kristna bli något som vi redan är. Vi är korsfästa och dödade med Honom, men vi är också uppväckta med Honom.
Om vi ser motsatser så kan vi helt säkert leda det ena till köttet (den gamla människan) och det andra till Anden(den nya människan).
Jag har i en annan tråd skrivit litet om splittringen i Korint. En del sade sig ju hålla sig till Paulus, medans andra sade sig hålla sig till Apollos. Men Apollos och Paulus var eniga. Hur kan det komma sig? Kanske hade de olika grupperingarna missförstått sin lärare, eller kanske rentav båda.
Jag avslutar med orden som jag citerat ur en bok som heter “Jag tror på Den Helige Ande” skriven av Fredrik Wislöff, och som jag övrig fritt citerat i detta inlägg:
“Du ivrar för den rätta läran. Det är gott. Men har den rena läran gett dig ett rent hjärta?”
Det kan vara värt att tänka på för oss alla. Att man kan faktiskt ivra för en rätt lära, men ändå inte nå upp till den själv. Eftersom ju hjärtat och kärleken måste komma till uttryck. Jesus gav sitt liv villkorslöst. Han frågade inte efter något i utbyte. Det var av ren och skär kärlek som Han utgav sig för oss. Må Han få bli vår förebild då det gäller tjänandet och goda gärningar. Låt inte den högra handen veta vad den vänstra gör. När du ger med din vänstra, håll då din högra bakom ryggen och förvänta dig inte något genast i utbyte. Men sådan är människan, som någon klok här nyss sade, att hon väntar sig alltid att hon måste prestera något för att få något.
Gud steg Själv ned på jorden till människorna och tog en tjänares skepnad. Det var vad som krävdes för att frikänna människan. Hör, Gud Själv krävdes för min lösenpenning. Vad ska väl jag nu kunna ge Honom som Han inte har. Bara min tro på att Hans Ord och Löfte är sant. För där uti har jag hela min frälsningsvisshet. I Guds Ord och Löfte.
JR
