Tänker ibland som så, att självupptagenheten månne är den enda drivkraften hos den sovande människan. Ja, t.o.m sökandet efter kärleken, och att ge uttryck för den, kan handla om självupptagenhet. Månne vi också ska tänka liknande då vi ser på våra gärningar som riktar sig utåt till vår nästa. Jag också då vi ser på oss själva och menar oss tjäna Gud. Kristi tjänande kärlek var alltid utåtriktad och hade människan i fokus. Kristus kom inte till jorden för sig egen skull, Han kom för vår skull. Enbart för vår skull. Sådan är den fullkomliga kärleken. Den förväntar sig inget tillbaka utan är endast givande. Tjänande. Berättelsen om den barmhärtige samariten visar oss hur det står till med oss själva. Men i berättelsen finns också evangelium. Vi ser hur den barmhärtige samariten av kärlek till den nedslagne tar sig an honom. Utan Hans hjälp vore han förlorad. Så är det också med oss.
JR
