Vi gick alla vilse som får, var och en gick sin egen väg, men all vår skuld lade HERREN på honom.
(Jes. 53: 6)
Denne översteprästen är både prästen och offret, ty Han offrar sig själv, sin kropp och sitt liv, på korset. Det synes väl inte anstå en präst, att han hänger på korset, naken och blottad, blodig och vanställd, med krona av törnen pressad på sitt huvud. Dock är Han den rätte prästen och biskopen, som offrar sig själv och i stor kärlek förbränner sin egen kropp till återlösning för hela världen.
Det gamla prästadömet hade stor prakt. Men hos denne överstepräst syns inget av prakt. Denne översteprästs altare är korset, galgen. Det är ett smädefullt, förskräckligt och ovanligt altare. Därför är Han också i världens ögon en ringa, föraktlig överstepräst, som har detta smädliga, vanärade altare och frambär ett offer, för vilket man fasar.
Så har vi nu denne överstepräst, Jesus Kristus, med sitt altare och sitt offer, av judar och krigsmän på det skamligaste vanställd. Dock ligger alla våra synder på Hans skuldror. Där ligger vi, du och jag och alla människor, människorna från den första människan Adam, intill världens ände.
(ur Guds Ord & Löfte. M. Luther)
