En sådan överstepräst var det vi också behövde, en som är helig, oskyldig, obefläckad, skild från syndare och upphöjd över himlarna. Han måste inte som dessa överstepräster bära fram offer, en dag varje år, först för sina egna synder och sedan för folkets. Detta gjorde han en gång för alla, när han offrade sig själv.
(Hebr. 7: 26, 27).
Kristi offer, som en gång skett, gäller för evigt, och vi blir saliga, om vi tror på detta offer. Vill man vid sidan om detta offer företa andra anstalter, så blir det en Gudsförsmädelse. Kristus är offret, som Gud bragt i hans död, oss till evig rening från synden. När därför Kristi lidande är utståndet och offret skett, då träder Hans ära fram.
På korset är det ute med Hans ära, Hans goda rykte, Hans stora gärningar; alla som Han hjälpt börjar då tvivla, om det är med Guds eller med djävulens makt Han gjort detta. Då sviktar samvetet även hos Honom själv, och döden blir Honom övermäktig. Ska det vara ett offer, så måste man nämligen utgjuta hans blod; man slaktar lammet; offret kostar blod.
Men Kristi kamp varar blott en tid. Därför höjer Kristus sin prästerliga röst: ”Ack, förlåt dem Fader, vad de nu gjort mot mig”.
Vad gör Kristus sedan? Han har satt sig på Guds högra sida. Då hela världen har avfallit och menar, att det är ute med Honom, då först börjar Han att evigt regera och blir vår ställföreträdare inför Fadern och ber för oss, när vi anklagas för våra synders skull. En dom blir fälld över oss; det förskräckta samvetet känner, att Gud vredgas över synden.
Då är ingen räddning och utväg för oss utan genom Kristi offer, därigenom att Han ber Fadern för oss och säger: Ack, Fader, denne syndare är svag och har råkat i vår ångest, ge honom åt mig; jag har gjort tillfyllest för honom, han förlitar sig på mitt eviga offer”. Men den som sviker detta offer och faller på andra utvägar, för honom ges det för evigt ingen hjälp.
(ur Guds Ord & Löfte. M. Luther)
