Ty en sorg efter Guds vilja för med sig en ånger som man inte ångrar och som leder till frälsning.
Men världens sorg leder till död.
(2 Kor. 7: 10)
Judas bär en större börda på sina skuldror än Petrus; därför råkar han i förtvivlan och tänker, att där i evighet varken finns hjälp eller råd, går därför i sådan sorg och hänger sig, den arma människan. Varför då? Därför att han hade vårdslöst hört Guds ord, föraktat det och inte genom ordet kommit att göra bättring. Då han nu behövde tröst och inte hade ordet, var det omöjligt, att han skulle kunna få någon hjälp.
Men också Petrus gråter bittert, han ängslas och bävar för sina synders skull, men han hade med helt annan angelägenhet hört Herren Kristi ord och aktat på det. Då därför nöden nu är för handen, tar han ordet före och håller sig till ordet, han tröstar sig därmed och hoppas, att Gud ska vara honom nådig. Det som fattas arme Judas är den rätta hjälpen i en nöd som denna.
Att det däremot kunde gå Petrus såsom det gick och att Petrus hållit sig till Guds ord och nåd, det betygar Herren, då Han säger: Jag har bett för dig, att din tro inte må bli om intet” (Luk. 22: 32).
Lär alltså här, vad den sanna bättringen är. Petrus gråter bittert. Detta är början till boten, att hjärtat rätt lär känna synden och är den gramse, så att man inte mer har lust och kärlek till synden och fortfar att synda, utan av hjärtat är bekymrad över att man inte fullgjort Guds vilja utan syndat emot den. Men detta kan vi inte av oss själva. Herren måste se på oss, såsom Han såg på Petrus.
(Ur Guds Ord & Löfte. M. Luther).
