"Min själ är djupt bedrövad, ända till döds”…
(Matt. 26: 38)
Här ställer sig vår käre Herre Kristus för vår skull såsom en fattig, syndig människa; det gudomliga drar sig här undan, och Kristus fylls inte som förut av tröst och frimodighet. Då lämnas rum åt frestaren, djävulen, att han kan träda Honom närmare in på livet och angripa Honom häftigare än någonsin förut. Därför talar Kristus här som en människa, som står i strid och kämpar med döden, varför Han söker tröst hos lärjungarna, vilkas tröstare Han förut varit.
Han har darrat och bävat, och Hans hjärta har blivit fyllt av bedrövelse. Ty Han har förtvivlat om livet och känt döden och sett, att Han nu skulle dö. Därför klagar Han för sina lärjungar. Den stora nöden och ångesten bryter fram, så att Han tar sin tillflykt till lärjungarna, som är ringare än han själv.
Vår käre Herre Jesus Kristus lidande i örtagården låter sig inte uttalas med människotungor utan går över allt människoförnuft och alla människotankar, i synnerhet när lidandet drabbar en så stor och hög person som Han är.
Men att denne man blivit så djupt bedrövad, djupare än någon människa på jorden, och att ingen fruktar för döden så som Han, det har skett för vår skull.
(Ur Guds Ord & Löfte. M.Luther)
