Och erkänt stor är gudsfruktans hemlighet: Han som blev uppenbarad i köttet, bevisad rättfärdig genom Anden, sedd av änglarna, predikad bland folken, trodd i världen, upptagen i härligheten.
(1 Tim. 3: 16).
O, det är något oförklarligt, att den ende Guden, det höga Majestätet, ska bli en människa, och att i samme person Skaparen och allt det skapade skulle förenas. Mot detta reser sig förnuftet av alla krafter.
Här blir de kloka tankarna tagna ifrån oss och avvisade, med vilka förnuftet flaxar upp mot himmelen och söker utforska Gud i hans Majestät, hur Han regerar i himlen. Här är målet satt för mig, så att jag löper bort från hela världen till Betlehem, till stallet och krubban, där barnet ligger, eller Maria håller det i sitt sköte. Det är att grundligt dämpa ned förnuftet. Vad som är för högt för dig ska du låta vara outforskat.
Men här kommer det till mig för mina ögon, så att jag ser barnet i moders sköte. Där ligger en människa, som fötts som ett annat barn, lever som ett annat barn, inte har andra färdigheter, annat skick eller tar sig för annat än en annan människa, så att det inte skulle falla någon människa in, att denna skapade varelse ska vara Skaparen själv.
Var är de visa, som någonsin skull kunna tänka ut detta i sitt sinne? Här måste ju allt förnuft falla till föga och bekänna sin blindhet, att det vill klättra upp till himmelen och våga möta och utgrunda gudomliga saker och ändå inte kan bli varse det som ligger alldeles inpå våra ögon.
(Ur Guds Ord & Löfte. M. Luther).
