Härskare har Han störtad från deras troner, och ringa män har Han upphöjt.
(Luk. 1: 52)
Hur skulle Gud kunna visa oss större Nåd, än att Han så djupt sänker Sig ned i vårt kött och blod. Hur försvinner då inte alla onda lustar, alla onda tankar, hur starka de än må vara, om vi inget annat gör än aktar på denna Kristi födelse och betänker, att det höga Majestätet verkade i jungfruns sköte med så helt och fullt allvar, med så översvinnelig kärlek och godhet. Så föraktad hon är på jorden, så hög, ja, tusenfaldigt mer ärad är hon i himlen.
Se, hur övermåttan frikostigt Gud ärar dem som är och gärna vill bli föraktade av människor. Där ser du, vart Guds ögon är vända - endast ner mot djupen och avgrunderna, så som det också är skrivet: “Han tronar över keruber och ser ner i djupen”. Änglarna kunde inte heller här finna några furstar eller mäktiga utan olärda lekmän, de allra ringaste människorna på jorden.
Skulle inte de tala till översteprästerna, till de lärda i Jerusalem, som ändå kunde säga så mycket som var rätt och sant om Gud och änglar? Nej, de fattiga herdarna måste vara värdiga att få del av denna stora Nåd och ära i himlen, dessa, som här på jorden ingenting är. Hur helt förkastar inte Gud vad som är högt.
(Ur Guds Ord & Löfte. M. Luther).
