Synden skall inte vara herre över er,
ty ni står inte under lagen utan under nåden.
(Rom. 6: 14).
Detta är huvudstycket, som vi har att lära, och därpå ligger all makt och där i all vår duglighet, i denna sanning; att om vi än känner köttets lustar eller fallit i synd, vi likväl vågar säga: ”Jag vill ändå vara fri från lagen; jag har ingen lag och ingen synd utan är from och rättfärdig. Kan jag inte säga detta, så måste jag förtvivla och förgås.”
Lagen säger: ”Du har syndat.” Säger jag ”ja”, så är jag förlorad; säger jag ”nej”, så måste jag ha en stark grund att stå på, så att jag kan vederlägga lagen och försvara mitt ”nej”. Men hur kan jag göra detta? Det är ju sant, att jag har syndat; Skriften betygar också, att jag är född i synd; varifrån vill jag då ta detta ”nej”?
I mitt eget bröst ska jag visserligen inte finna det utan i Kristus; där måste jag hämta mitt ”nej”, hålla det fram inför lagen och säga: ” Se, Han kan säga ”nej” mot all lag och har grundande skäl därtill, ty Han är ju ren och utan synd. Detta ”nej” ger Han också mig. Även om jag måste säga ”ja” till dig, lag, när jag ser, att jag är en syndare och inte kan tvista med dig, utan känner, att inget rent finns hos mig, och ser Guds vrede, så har jag ändå där jämte det att åberopa, att Kristi rättfärdighet är min; alltså är jag inte mer kvar i mina synder.”
Dit måste vi komma, att vi ständigt kan säga, att vi är fromma och rena, lika fullt som Kristus själv kan säga det, vilket allt sker genom tron.
(Ur Guds Ord & Löfte. M. Luther).
