( Apg 16:30-34)
Sedan förde han ut dem och frågade:
"Ni herrar, vad skall jag göra för att bli frälst
Vad skall jag göra för att bli frälst?
Det är naturligt att människan frågar sig vad hon själv måste göra för att bli frälst. Det ligger i hennes natur. Frälsningen är något så stort. Nåden så stor. Gåvan så stor, att hon inte kan annat än att tro att den måste förtjänas. Det är vad förnuftet drar för slutsats Dessutom ligger det i hennes eget högmod att hon själv måste prestera. Hon kan helt enkelt inte fatta, att hon är så älskad, att Gud bryr sig om henne så mycket, att Han inte vill annat än att ge henne denna gåva för intet. Därför frågar hon också: ”Vad ska JAG göra”. Frågan är nog för att röja hennes tillstånd. Hon kan inte med sitt förnuft förstå denna hemlighet som är dold för världen.
” De svarade: "Tro på Herren Jesus så blir du frälst."
Det står inte i texten, men man kan ana att apostlarnas svar torde ha lagt grund för en följdfråga från mannen: ”Hur ska jag göra för att komma till tro?” För detta är vad som skulle vara naturligt för människan att fråga sig. Ytterligare en fråga som grundar sig i människan själv, nämligen vad hon ska göra. Hon väntar sig att hon själv med egna gärningar väl måste företa sig något för att komma till tro. Att tron skulle vara avhängig hennes egen förmåga och prestation. Att tron är något som hon själv måste övervinna med egna krafter.
Men tron är inget man övervinner, något som grundar sig i människan. Tron kommer av predikan, i kraft av Kristi ord (Rom. 10: 17), som vi också kan se av efterföljande vers:
”Och de predikade Herrens ord för honom och för alla i hans familj”.
Tron kommer till oss. Nåden kommer till oss. Inte genom våra ansträngningar, utan i predikan. I kraft av Kristi ord. Ordet är inget vi kan greppa med våra händer. Något vi kan ta på. Något fysiskt som vi kan övervinna. Ordet tas emot genom lyssnande. Och det är viktigt, att det är ett passivt lyssnande, d, v, s att vi inte låter vårt förnuft bedöma det. Vi måste lyssna till det i tro, och tron är ju inte vårat eget verk. Gud skapar den tro som vi behöver för att kunna lyssna i tro. Allt är Hans verk. Så det finns ingenting vi kan berömma oss av.
Mannen var jublande glad över att han med hela sin familj hade kommit till tro på Gud. Hur väl måste inte apostlarna ha predikat, eftersom mannen inte bara kände glädje, ja, jublande glädje, över att inte bara han hade kommit till tro, utan hela hans familj. För det är ju annars naturligt för människan att först och främst tänka på sig själv. Men här måste predikan haft sådan kraft att mannen av nåd fått inse att den gåva som han fått ta emot var så enormt stor, så kärleksfull, att hans hjärta flödade över av tacksamhet och kärlek till Gud och nästan då han till sist insåg hur hjälplösa vi är.
Om jag så med egna krafter skulle kunna fara upp till himlen, så kan jag ändå inte med mina händer hämta ned tron till mitt hjärta. Ingenting, absolut ingenting som jag kan göra kan ligga till grund för min frälsning. För tron är ingenting man ser, det är en övertygelse om det man hoppas, en visshet om det man inte ser.(Heb. 11: 1).
Hur ska vi kunna hämta ned något som vi inte ser? Just därför är alla gärningar uteslutna.
JR
