"Jo, Herre, också hundarna äter smulorna som faller från deras herrars bord." Då svarade Jesus henne: "Kvinna, din tro är stor. Det skall bli som du vill."
(Matt. 15: 27, 28).
Är inte detta ett mästerstycke? Kvinnan fångar Jesus i Hans egna ord. Han liknar henne vid en hund; det tillger hon Honom och ber inte om mer än att Han ville låta henne vara en hund, som Han själv kallar henne. Vad ville Han nu göra? Han var fångad. En hund ger man ju brödsmulorna under bordet; det är hans rättighet. Därför går Han in på att ge kvinnan vad hon begär; hon är inte en hund, utan ett Israels barn.
Detta är skrivet oss alla till undervisning och tröst,, så att vi ska veta, hur djupt Gud döljer sin nåd för oss, och att vi inte ska bedöma Gud efter vårt tycke och våra känslor utan helt efter Hans Ord. För här ser du, att om än Kristus visar sig hård, så avkunnar Han ingen slutdom, Han säger inte: ”Nej”. Allt som Han svarar låter väl som ett ”nej”, men det är inte ett ”nej”, utan det är svävande och lämnar rum för annat utslag.
Därmed anges, hur vårt hjärta är beskaffat i anfäktningen; Kristus visar sig här sådan, som vårt hjärta känner Honom vara i anfäktningen. Det menar, att allt inte är annat än idel ”nej”, men det är ändå inte sant; därför måste man vända sig ifrån liknande känslor och förstå och hålla fast vid det fördolda ”ja”, som finns över och under alla ”nej”, med fast tro på Guds Ord, så som denna kvinna gör, och ge Gud rätt i Hans utslag över oss. Då har vi vunnit, och vi fångar Honom i Hans egna ord.
(Ur Guds Ord & Löfte. M. Luther).
