Men nu har han trätt fram en gång för alla vid tidernas slut för att genom sitt offer utplåna synden.
(Hebr. 9: 26).
Sådan insikt och sådan tro verkar ett glatt hjärta, som med visshet kan säga: ”Jag vet inte mer av några synder, ty de ligger på Kristi skuldror”. Nu kan de ju inte på samma gång ligga på Honom och på oss. Därför kan ju ingen säga, att han gottgör sina synder genom sin egen rättfärdighet. Ty att tillfyllestgöra för synden och utplåna synden tillhör Kristus allena.
Men Kristus är inte ett verk vare sig av mig eller dig eller någon annan människa. Så är det heller inte sin egen kropp och sitt eget blod (mänskligt talat), som Han har offrat för våra synder, utan Han är sann Gud och sann människa, som bär all världens synd men angriper den, dränker den och gör den till intet i dopet och på korset och nu låter predika för dig, att han utgivit sin lekamen och utgjutit sitt blod för dig till dina synders förlåtelse.
Tror du detta, så är också synderna dig förlåtna, du är from och rättfärdig, du undfår den helige Ande, och du kan sålunda allt fragment stå emot synden. Och när du av svaghet överrumplas av synden, ska den inte tillräknas dig, om du annars förblir i tron.
Detta kallas syndernas förlåtelse.
(Ur Guds Ord & Löfte. M. Luther
