Ty så ofta ni äter detta bröd och dricker av denna
bägare, förkunnar ni Herrens död till dess han
kommer. Var och en skall pröva sig själv
och så äta av brödet och dricka av bägaren.
(1 Kor. 11: 26, 28).
En människa som vill få del av nattvardens högheliga sakrament måste åt Gud, den Allsmäktige, offra en utblottad, tom och hungrande själ.
Därför är det den allra bästa värdighet, när människan är minst värdig. Detta ska förstås så: när en människa känner sig helt och hållet osalig, fattig och nådeförlägen, då är hon i och med det mottaglig för Guds nåd och bäst skickad till att ta emot den.
Men då ska människan beflita sig om att med en fullkomlig tro eller med så fullviss tro som möjligt gå till nattvarden och fast lita på att hon därmed undfår nåd. Ty en människa får så mycket som hon tror, att hon ska få. Tron är därför den allra förnämsta och den allra närmast liggande beredelsen för nattvarden.
På ordet måste nu ditt hungrande hjärta bygga, och du måste förlita dig på den gudomliga sanningens tillsägelse och i tron därpå gå fram till Nattvardens sakrament. Du måste tränga dig fram till Gud och säga:
”Herre, sant är, att jag inte är värd, att Du går in under mitt tak, men jag behöver och begär dock din hjälp och nåd, för att jag måtte bli from. Så kommer jag och förlitar mig inte på något annat, än att jag nu har hört de ljuva ord, med vilka Du inbjuder mig till ditt bord. Käre Herre, ditt ord är sant, det tvivlar jag inte på; på ditt ord kommer jag och dricker med Dig vid ditt bord. Ske mig efter din vilja och ditt ord. Amen”.
Detta är att värdigt begå Nattvardens sakrament.
(Ur Guds Ord & Löfte. M. Luther).
