Min Gud, min tillflykts klippa, min sköld och
min frälsnings
horn, mitt värn och min tillflykt, min frälsare,
du som frälsar
mig från våldet.
(2 Sam.22: 3.)
Jag tror på Gud Fader
allsmäktig, himmelens och jordens Skapare.
Jag sätter inte min tillit
till någon människa på jorden, inte heller litar jag på mig själv, min makt,
min konst, mina gåvor och min fromhet eller vad jag må ha. Jag sätter inte min
tillit till något skapat i himmel eller på jord. Jag sätter endast min tillit
till Gud allena, den osynlige, ofattlige, ende Guden, som skapat himmel och
jord men ensam står över allt skapat.
Därför förskräcks jag inte
heller för all djävulens och hans anhangs ondska, ty min Gud står över dem
alla. Jag förtröstar likafullt, om jag än vore övergiven och förföljd av alla
människor. Jag tror likafullt på Honom, om jag än är fattig, okunnig, olärd,
föraktad och lider brist på allt. Jag tror likafullt, om jag än är en syndare.
Ty denna min tro ska och måste sväva ovanför allt som är och inte är, ovan synd
och dygd, ovanför allt, på det att den må hålla sig uppe i Gud, ren obesmittad,
såsom första budet bjuder mig.
Jag begär inte heller något
tecken av Honom. Det vore att fresta Honom. Jag förtröstar beständigt på Honom,
hur länge Han än dröjer, och föreskriver Honom inget mål eller mått eller sätt
eller tid utan hemställer allt åt Hans gudomliga vilja i ren och rättsinnig
tro.
Eftersom Han är allsmäktig,
vad skulle då kunna fattas mig, som Han inte skulle kunna ge eller göra?
Eftersom han är Skapare av himmel och jord och Herre över allt, vem vill ta
något ifrån mig eller skada mig? Ja, hur måste inte allt bli till mitt bästa
och tjäna mig, när Han är mig nådig, som allt måste vara underdånigt och lyda.
Eftersom Han är Gud, så kan
och vet Han, hur Han ska ställa det bäst för mig. Eftersom Han är Fader, så vill Han också göra det och gör det
gärna av hjärtat. Eftersom jag inte tvivlar på detta utan förtröstar på Honom,
är jag visserligen Hans barn, tjänare och arvinge för evigt, och det ska ske
mig som jag tror.
