Dödens band omslöt mig, dödsrikets
ångest grep mig, jag kom i nöd och bedrövelse. Men jag åkallade HERRENS namn:
"O, HERRE, rädda min själ!"
(Ps. 116: 3,
4).
Om Gud gett oss en viss tro
och vi alltså bär på en stark tillförsikt om att vi genom Kristus har en nådig
Gud, då är vi i paradiset. Men innan vi vet om det, kan det vända, så att Gud
låter hjärtats frimodighet sjunka samman och allt blir så tilltryckt för oss,
att vi inte har någon tröst i Honom. Då inger djävulen idel förskräckande
tankar om Gud i vårt hjärta, så att samvetet känner sig ha förlorat Honom och
därför bävar och darrar, som om det hos Gud fanns endast vrede och onåd för
oss, vilket vi också förtjänat med våra synder.
Ja, även om vårt samvete inte
vet om yttre, för alla märkbara synder, så kan djävulen också göra synd av det
som inte är synd och därmed ängsla och pressa samvetet, så att man plågar sig
med liknande tankar: ”Vem vet, om Gud verkligen vill ta emot dig och om Kristus
vill förunna dig detta?”.
Och det är just det svåraste
och högsta anfäktningslidandet, med vilket Gud stundom angriper och prövar sina
beprövade heliga, då människan i sitt hjärta inte känner det annorlunda än att
Gud med sin nåd har övergivit henne och inte vill veta av henne; var hon så
vänder sig, finner hon då inget annat än idel vrede och skräck. Men sådana
anfäktningar får inte var man utstå, och ingen förstår dem, utom den som
erfarit dem. Det ska starka andar till för att uthärda sådana anlopp.
