Hur mycket mer skall då inte Kristi blod
rena våra samveten från döda gärningar, så att vi tjänar den levande Guden. Ty
Kristus har genom den evige Ande framburit sig själv som ett felfritt offer åt
Gud.
(Hebr. 9:
14).
Aposteln talar om ett dubbelt
prästadöme. Det gamla var ett yttre prästämbete med yttre prydnader, tempel,
offer, försoning och allt vad därtill hörde. Det nya är ett andens ämbete, med
andlig prydnad, andligt tempel, andliga offer och vad därmed sammanhänger. Ty
Kristus gick inte omkring i guld och siden och ädelstenar, då Han utförde sin
prästerliga gärning och offrade offret på korset, utan Han kom i gudomlig
kärlek, vishet, lydand och alla dygder, som endast kunde ses av Gud och av dem
hos vilka Hans Ande fanns, eftersom detta är andliga smycken.
För om man än såg Kristi
kropp och Hans blod såsom andra kroppsliga ting, såg man ändå inte, att detta
var ett offer och att Han offrade det åt Gud, såsom man såg, när Aron offrade,
då där endast inte fanns kalvar, bockar, fåglar, bröd och dylika kroppsliga
ting, utan man såg också påtagligt, att Aron offrade detta och att det var ett
offer. Men Kristus offrade sig själv i sitt inre, i hjärtat, inför Gud, vilket
ingen såg eller märkte. Därför är Hans kropp och blod ett andligt offer.
Så är också tabernaklet eller
Kristi hus och kyrka av andlig art, nämligen himlen inför Guds ansikte, för på
korset hängde Han inte i ett tempel utan inför Guds ögon, där Han ännu alltjämt
är. Altaret är också andligt, korset, för man såg väl korsträdet, men att detta
var ett Kristi altare såg ingen. På samma sätt Hans bön, Hans blods
utgjutande, Hans rökelse, allt var
andligt, för allt skedde i och genom Hans ande. Andlig är också frukten eller
nyttan av Hans offer och tjänst, nämligen syndernas förlåtelse och vår
rättfärdiggörelse.
