Ty en sorg efter Guds vilja för med sig
en ånger som man inte
ångrar och som leder till frälsning. Men världens sorg
leder till död.
(2 Kor. 7: 10)
Judas bär en större börda på
sina skuldror än Petrus; därför råkar han i förtvivlan och tänker, att där i evighet
varken finns hjälp eller råd, går därför i sådan sorg och hänger sig, den arma
människan. Varför då? Därför att han hade vårdslöst hört Guds ord, föraktat det
och inte genom ordet kommit att göra bättring. Då han nu behövde tröst och inte
hade ordet, var det omöjligt, att han skulle kunna få någon hjälp.
Men också Petrus gråter
bittert, han ängslas och bävar för sina synders skull, men han hade med helt
annan angelägenhet hört Herren Kristi ord och aktat på det. Då därför nöden nu
är för handen, tar han ordet före och håller sig till ordet, han tröstar sig
därmed och hoppas, att Gud ska vara honom nådig. Det som fattas arme Judas är
den rätta hjälpen i en nöd som denna.
Att det däremot kunde gå
Petrus såsom det gick och att Petrus hållit sig till Guds ord och nåd, det
betygar Herren, då Han säger: Jag har bett för dig, att din tro inte må bli om
intet” (Luk. 22: 32).
Lär alltså här, vad den sanna
bättringen är. Petrus gråter bittert. Detta är början till boten, att hjärtat
rätt lär känna synden och är den gramse, så att man inte mer har lust och
kärlek till synden och fortfar att synda, utan av hjärtat är bekymrad över att
man inte fullgjort Guds vilja utan syndat emot den. Men detta kan vi inte av
oss själva. Herren måste se på oss, såsom Han såg på Petrus.
