Och när han kommer, skall han överbevisa
världen om synd och rättfärdighet och dom: om synd, ty de tror inte på mig,
(Joh. 16: 8, 9)
För varenda människa hänger
faran på hennes egen person, och det blir hennes egen skuld om hon blir
fördömd. Inte därför att hon från Adam är en syndare och värd fördömelsen, utan
därför att hon inte vill ta emot Frälsaren, Kristus som upphäver vår dom och
fördömelse. Men om jag inte tror, så måste denna synd och fördömelse stå kvar,
eftersom Han av mig inte blir omfattad i tron, som skulle lösa mig därifrån.
Ja, synden och fördömelsen blir nu dubbelt så stor och svår, då jag inte vill
tro på denne Frälsare, genom vilken jag skulle ha blivit hjälpt, och ej heller
vill ta emot Hans återlösning.
Därför beror hela vår
salighet och hela vår fördömelse på, om vi tror på Kristus eller inte. Otron
håller all synd kvar, så att den inte kan få förlåtelse, liksom tron upphäver
all synd. Utan denna tro är och förblir allt synd och under fördömelsens dom.
Även det bästa som en människa kan göra med sitt liv och sina gärningar, blir
allt fördärvat genom otron. Det kan inte p. g. a. otron behaga Gud, även om det
i sig själv är bra och av Gud befallt. Liksom å andra sidan hela en kristens
liv och gärningar i och genom tron behagar Gud.
Alltså: utanför Kristus är
allt fördömt och förlorat, i Kristus är allt gott och saligt, så att inte ens
synden som är medfödd från Adam, längre blir kvar i vårt kött och blod och inte
förmår skada eller fördöma oss.
Denna Söndagens predikan ur M. Luthers Huspostilla:
