”han som utlämnades för våra synders
skull och uppväcktes för vår rättfärdiggörelses skull”.
Rom 4:25.
Om jag ser på mina synder som
jag bär på, så dödar de mig. Därför måste jag se på Kristus, som tagit min
synd på sig och har blivit mig till välsignelse. Då ligger alltså synderna inte
mer på mitt samvete utan på Kristus. Honom vill de nu döda. Låt oss se, hur de
tilltygar honom. De slår honom till marken och dödar honom. O Gud, vad blir det
nu av min Kristus, min saliggörare? Jo, då kommer Gud och drar Kristus fram och
gör honom levande, och inte bara gör honom levande utan försätter honom in i
himlen och låter honom nu regera över allt. Var har nu synden blivit av? Jo, den
hänger kvar på korset.
Om jag nu håller fast vid
detta, så har jag ett glatt samvete, likt Kristus har, så att jag är utan synd.
Trots död, djävul, synd och helvete, kan de, synderna, inte göra mig någon
skada!
Men eftersom jag stammar från
Adam, så kan de visserligen göra mig den skadan, att jag måste dö. Men eftersom
Kristus har tagit min synd på sig och dött för den, och har låtit sig slaktas
för min synds skull, så kan de likväl inte göra mig någon skada, ty Kristus är
för stark, för dem, de kan inte hålla honom kvar i döden, han bryter sig igenom
och trycker ned dem till jorden, han far upp till himmelen, tar synden och all
ofärd till fånga och regerar där i himmelen över allt i evighet. Då har jag ett
gott samvete, är glad och salig, och fruktar inte mera för dessa tyranner, ty
Kristus har tagit mina synder ifrån mig och lagt dem på sig själv. Men på honom
kunna de ej bli kvar.
