Ty här finns ingen skillnad. Alla har
syndat och saknar härligheten från Gud, och de står som rättfärdiga utan att ha
förtjänat det, av hans nåd, därför att Kristus Jesus har friköpt dem. Honom har
Gud, genom hans blod, ställt fram som en nådastol, att tas emot genom tron.
(Rom. 3: 22-25)
Om synden vore än så stor och
svår, så är denna artikel mycket högre, vidare och större, och den har ingen
människa av egen vishet uttalat eller fastställt, utan Han som omfattar och bär
himmel och jord. Min synd och min fromhet måste förbli här nere på jorden, där
de angår detta liv och mitt verkande här, men där uppe har jag en annan skatt,
större än bådadera, där Kristus sitter och håller mig i sina armar, övertäcker
mig med sina vingar och överskyggar mig med idel nåd.
Så säger du: men hur blir det
då, om jag dagligen känner synden och om samvetet fördömer mig och förehåller
mig Guds vrede? Svar: därför sker detta, säger jag, att man ska lära sig, att
den kristna rättfärdigheten inget annat är, nämns eller kan tänkas utan
syndernas förlåtelse, det är ett sådant rike, en sådan regering, som bara har
att göra med synder, och en så oövervinnerlig nåd, att den borttar all vrede.
Därför heter det ”syndernas
förlåtelse”, eftersom vi inför Gud är verkliga syndare, ja, allt som finns i oss
är idel synd, om vi än har all slags mänsklig rättfärdighet. För när Gud talar
om synd, så måste det vara verkliga och stora synder, liksom också förlåtelsen
för synderna inte är ett skämt utan verkligt allvar. Om du därför aktar på
denna artikel, så finner du bådadera: synden tar bort all helighet, hur from du
än är på jorden; å andra sidan upphäver förlåtelsen all synd och vrede, så att
din synd inte kan störta dig till helvetet, liksom inte heller din fromhet kan
lyfta dig till himlen.
Därför vill jag inför världen
vara from och göra så mycket jag kan. Men för Gud vill jag gärna vara en
syndare och inte heta något annat, så att denna artikel ska förbli sann.
Annars vore det inte förlåtelse och nåd, utan måste betyda ett krönande av min rättfärdighet
och förtjänst. Utanför förlåtelsen är och blir allt idel synd, som fördömer oss.
