Farisén stod och bad för sig själv: Gud,
jag tackar dig för att jag inte är som andra människor, rånare, brottslingar,
äktenskapsbrytare, eller som den där publikanen.
(Luk. 18: 11)
Här är alla bud upphävda och
överträdda, ty farisén förnekar Gud, och nästan gör han heller inget gott.
Därmed är allt grusat, så att han inte uppfyllt en enda bokstav av lagen. Hade
han nämligen sagt så: ” Ack Gud, vi är allesammans syndare; den arme syndaren
här, publikanen, är också en av dem, liksom jag och de andra”, och hade han
ställt sig mitt i församlingen och sagt: Ack Gud, var oss nådig”, då hade han
uppfyllt Guds bud, nämligen det första av buden, att han gett Gud ära och pris.
Och hade han vidare sagt: Ack
Gud, jag ser, att den mannen är en syndare i djävulens gap, hjälp honom, käre
Herre”, hade han med detta tagit honom på sina axlar och burit honom fram inför
Gud och bett för honom, så hade han också uppfyllt det andra budet om kristlig
kärlek, så som Paulus säger och lär: ” Bär varandras bördor, så uppfyller ni Kristi
lag”.(Gal. 6: 2).
Nu kommer farisén fram och
berömmer sig själv, att han är rättfärdig, berömmer sig dristigt av sina
förmenta goda verk, att han fastar och ger tionde av allt vad han har. Därjämte
är han så fylld av hat mot nästan, att om Gud skulle lämnat domen åt honom, så
hade han stött den arme publikanen ner i djupaste helvete.
Se, är inte detta ett ont
hjärta? Och gruvligt vore det att höra, att jag ville, att alla människor
bragtes ner till djävulen, men att jag själv blev prisad. Detta är nu
framställt för oss, för att vi ska ta oss tillvara.
