Allt har jag sett under mina förgängliga
dagar:
Den rättfärdige går under i sin rättfärdighet,
den ogudaktige lever
länge i sin ondska.
(Pred. 7: 16).
Det är inte nog att bara med
munnen bekänna sig som syndare, för vad är lättare än det, helst när du har ro
och inte besväras av anfäktningar? Nej, om du med munnen har bekänt dig som
syndare, då måste du också i hjärtat med allvar tänka så om dig, och vid allt
ditt görande och låtande ska allt ditt förhållande svara däremot.
Därför finner man så sällan
någon som erkänner och tror, att han är en syndare. För hur kan den bekänna sig
vara en syndare, om han inte kan fördra ett enda ord, som riktas emot vad han
gör och mot vad han planlägger, utan strax lidelsefullt brusar upp och bedyrar,
att han är sannfärdig och gör det goda, och att det är en orättfärdighet att
stå honom emot och en förvändhet att förkasta honom?
Så snart han är tvungen att
utstå det ena eller det andra, blir han helt utom sig och besvärar alla med
klagan, att han ensam får utstå oförrätt av alla. Se där en hycklare, som hade
bekänt sig vara en syndare och nu inte alls är villig att göra och lida vad som
tillkommer en syndare utan bara vad som tillkommer en rättfärdig och helig
människa.
På vilken väg måste en
människa föras fram för att i andlig mening bli en syndare? Inte på naturens
väg, för där blir han inte en
syndare, nej, där är han det redan.
Fast mer ligger hela tyngdpunkten av denna förändring i sinnelagets förborgade
djup, det är i den uppskattningen och uppfattningen som vi har om oss själva.
Att ändra detta vårt sinnelag, därpå går allt ut i varje Skriftens ord och i
varje Guds gärning.
