Därför måste man underordna sig den
(överheten) inte bara för straffets skull utan också för samvetets skull.
(Rom 13: 5)
Skriften har rena klara ögon
och ser riktigt på det världsliga svärdet, som av idel barmhärtighet måste vara
obarmhärtigt och av godhet utöva vrede och stränghet, såsom Paulus och Petrus
säger, att överheten är en Guds tjänare till hämnd, vrede och straff över de
onda och till skydd, beröm och ära för de fromma. Den tar sig an de fromma och
förbarmar sig över dem, och för att det inte ska ske dem någon oförrätt,
skyddar överheten dem, biter, sticker, skär, hugger och dödar, såsom Gud har
befallt, och därmed ger den sig tillkänna såsom Hans tjänare.
Att nu de onda så utan nåd
blir bestraffade, sker inte endast för de ondas straffs skull, eller för att
njuta av att finna gottgörelse i deras blod, utan det sker för att skydda de
fromma, för att fred och trygghet ska upprätthållas. Och detta är utan tvivel
kristna verk, gjorda i stor barmhärtighet, kärlek och godhet.
Överheten är inte insatt, för
att den bland undersåtarna ska tillfredsställa sin egennytta och hämndlystnad
utan för att åstadkomma det bästa för undersåtarna. Romarna kallade furstarna
”patres patriae”, fosterlandets fäder. Vi borde skämmas för att vi inte kallar
våra furstar fäder och hålla dem för att vara det. Vår furste är vår fader,
lika som borgmästaren är det för staden.
För Gud ger oss genom fursten
såsom en fader vår föda och skyddar vårt hus. Så ska man ära dem, lyda dem,
älska dem, så att en undersåte räknar sin furste för den största skatt och tar sig tillvara för uppror.
