..vi vet att lidandet ger tålamod,
tålamodet fasthet…..
(Rom. 5: 3, 4).
När Gud vill stärka vår tro,
så gör Han det på det sättet, att vår tro måste komma till korta, Han ställer
sig, såsom Han varken ville hålla tro eller löften, Han störtar oss i alla olyckor
och gör oss mörbultade, så att vi nästan måste förtvivla. Härunder uträttar Gud
likväl, att vi blir stilla inför Honom, och detta stillablivande är tålamod,
och just tålamodet verkar beprövad fasthet.
När Gud så kommer igen och
låter solen åter lysa och ovädret är förbi, så öppnar vi våra ögon, förundrar
oss och säger: "O, Gud vare lov, jag är friad från ofriden, här bor Gud, aldrig
hade jag tänkt mig, att det skulle kunna bli så gott igen”.
Om två, tre eller åtta dagar,
om ett år eller kanske om en timme kommer ett nytt kors av synd eller av yttre
skada för äran, ägodelarna, kroppen eller vad annan skada det blir. Då börjar
det på nytt, då går ovädret åter fram. Men eftersom Gud förut så nådigt har
hjälpt, eftersom man vet, att det är just Guds goda och nådiga vilja, som agar
oss med fadersriset, att vi har rätt att ropa till Honom och fly till Honom, så
kan vi då trösta våra hjärtan och berömma oss av lidanden och säga: ”Han som
förut så ofta har hjälpt mig, Han ska också nu hjälpa”. Denna väntan och
åstundan där inne i hjärtat, varigenom man kan säga: ”Ack, om jag vore fri, ack,
att Gud ville komma, ack, att jag blev hjälpt”, det är hoppet, som fastheten
verkar, och hoppet låter oss inte komma på skam, Gud måste hjälpa en sådan
människa.
På detta sätt döljer Gud
livet under döden, himlen under helvetet, visheten under dårskapen, nåden under
synden.
