Eftersom det är ett bröd, är vi som är många en kropp,
ty alla får vi vår del av detta enda bröd.
(1 Kor. 10: 17).
Att undfå altarets sakrament
under bröd och vin är inget annat än att undfå ett säkert tecken på gemenskap
med Kristus och alla heliga, på införlivandet med denna andliga kropp. Såsom
brödet tillreds, med att många små sädeskorn sammanbakas och de många kornen
blir ett bröd, i vilket varje
särskilt sädeskorn förlorar sin form och sin särskilda gestalt och antar
brödets kropp och gestalt, så som också på liknande sätt vindruvorna i vinet
förlorar sin särskilda gestalt och blir
ett vin, en dryck – så är det och
så ska det vara på samma sätt med oss, om vi rätt brukar detta sakrament.
Kristus med alla heliga
antar, i kärlek till oss, vår gestalt, strider med oss mot synden, döden och
allt ont, varigenom vi, upptända av kärleken, antar Kristi gestalt och förlitar
oss på Hans rättfärdighet, liv och salighet. Sålunda är vi, på grund av
sammanhanget mellan Hans gåvor och vår nöd,
en deg, ett bröd, en kropp, en dryck, och allt är gemensamt mellan Honom och oss. O, det
är ett högt och stort sakrament, där sålunda Kristus och kyrkan blir
tillsammans en enda kropp.
Så ska också vi genom denna
kärlek låta oss förvandlas och ta oss an alla kristnas fel och brister, vi ska
ta del i deras läge och deras nöd och låta dem få del av allt gott som vi
förmår åstadkomma, så att de må njuta detta till godo. Detta är den rätta
gemenskapen och den rätta betydelsen av detta sakrament.
