Ty inte mot sanningen förmår vi något,
utan för sanningen.
(2 Kor. 13: 8).
Sanningen är något så stort,
att ingen människa hjärta kan fatta det – därför kräver den också en stor, hård
kamp – och den må inte aktas så ringa som världen gör och som några fåkunniga
andar föreger, då de säger, att man inte ska strida så hårt för den ena eller
den andra artikeln o. s. v. och med detta vålla
söndring i den kristna kärleken.
Man borde väl ändå kunna ge
efter något, om människor i mindre viktiga ting far vilse, då man annars i
andra stycken är ense, detta för att bevara broderlig och kristlig enhet eller
gemenskap.
Nej käre, råd mig inte till
en frid och enighet, med vilken man förlorar Guds ord, för med detta vore på
samma gång det eviga livet förlorat, allt förlorat. Det gäller här att inte
vika eller göra något medgivande, dig eller någon annan till behag, nej, allt
ska vika för ordet, det må vara vän eller fiende. Ty ordet är oss inte givet
för den yttre, världsliga fredens och endräktens skull utan för det eviga
livet.
Det är tron och läran som ska skapa enhet eller gemenskap; när tro och lära är lika och där enighet råder, då ska väl det andra följa; men om inte denna enhet finns, så blir det ändå inte någon enighet. Tala därför inte bara om kärlek och vänskap för mig, när man vill göra något intrång i ordet eller tron, för det heter inte att kärleken utan ordet bringar oss evigt liv, Guds nåd och de himmelska skatterna.
