De bekände sig vara gäster och
främlingar på jorden.
(Hebr. 11: 13).
Här vill nu S:t Petrus visa,
att vi inte ska se detta liv annorlunda än en utlänning och pilgrim betraktar
det land där han är främling och gäst. En främling får inte säga: ”Här är mitt fosterland”,
för han har inte sin hemort där. En pilgrim tänker inte vara kvar i det land,
där han är på vandring, och i det härbärge, där han ligger över natten, utan
hans hjärta och tankar är någon annanstans. I härbärget intar han endast sin
måltid och vandrar alltid därifrån till den ort, där han är hemma.
Uppför er därför som
främlingar och gäster i detta främmande land, i detta gästhem, där ni inte ska
skaffa er annat än mat och dryck, kläder, skor och vad som annars behövs i
detta härbärge och endast tänka på att få komma därifrån hem till ert
fädernesland, där ni är medborgare.
Detta ska vi väl beakta. Här
i denna världen ska vi inte inrätta ett evigt liv och inte hänga vid världen
och trakta efter den, som om den vore vår huvudsak och vårt himmelrike, och som
om vi ville njuta av Herren Kristus och evangelium i detta livet, här bli rika
och mäktiga.
Eftersom vi ändå måste leva
här på jorden, så länge Gud vill, så ska vi ju äta, dricka, gifta oss,
plantera, skaffa oss hus och hem och vad Gud vill ge oss, men vi ska äga och
bruka detta som främlingar och gäster i ett främmande land, som tänker lämna
alltsammans och fatta vandringsstaven för att komma vidare ifrån det främmande
landet och från det dåliga, otrygga härbärget hem till det rätta fäderneslandet,
där det för evigt ska vara idel trygghet, frid, ro och glädje.
