Välsignad är Herren, Israels Gud, som
har besökt och återlöst sitt folk.
(Luk. 1: 68.)
Vid sin första ankomst kom
Gud i tjockt, svart, förskräckande moln med eld, rök och åskdunder och starkt
basunljud, så förskräckande, att Israels barn gruvligt fruktade och sade till
Moses: ”Tala du till oss, så vill vi höra, men låt inte Gud tala till oss, på
det att vi inte må dö.” (2 Mos. 20: 19.)
Då gav han dem lagen. Lagen
är gruvlig; man hör den inte gärna. Lagen är en skräck för förnuftet, så att
människan stundom alldeles råkar i förtvivlan. Så betungar lagen samvetet, att
det inte vet vad det ska göra.
Den andra ankomsten, Kristi
ankomst, är inte förskräckande utan saktmodig och mild, inte förskräckande, som
Gud var i Gamla Testamentets tid, utan mild, saktmodig och barmhärtig som en
människa; Han blir inte sedd på berget utan mitt ibland människorna, där de bor
tillsammans. På Sinai kom Han med förskräckelse, nu kommer Han i mildhet och
saktmod; där måste man frukta Honom, Han kom med tordön, nu kommer Han med lovsånger;
där kom Han med starkt basunljud, här kommer Han gråtande över staden
Jerusalem; där kom Han och injagade fruktan, här kommer Han med tröst och
glädje och kärlek; där säger Han: ”Säg till dotter Sion, se, din konung
kommer.”
Se, här har ni åtskillnaden
mellan lag och evangelium; lagen befaller, evangelium förlåter allt för inget,
lagen åstadkommer vrede och hat, evangelium ger nåd. Vid Guds första ankomst
kunde Israels barn inte höra på Guds röst, men nu kan man inte höra nog av den
rösten, så ljuvlig är den.
Därför, när ni råkar i ångest
eller bedrövelse, så ska ni inte springa upp till berget Sinai, så att ni vill
söka hjälp genom lagen och genom mänsklig tillfyllestgörelse, utan ni ska bege
er in i Jerusalem, det är, gå till evangelium. Evangelium säger: ”Dina synder
förlåtas dig; gå, synda inte härefter.”
