Spänn bältet om livet och håll lamporna
brinnande.
(Luk. 12: 35.)
Den som vill bege sig ut på
resa får inte ha, långa, vida kläder, utan måste bära en åtsittande dräkt. Så
säger Kristus här. ”Var redo och ge akt på, hur det avlöper, ha ljus i era
händer, var väl rustade, ty inget är säkert; döden kommer till ert hus, men när
stunden är inne, vet ni inte. Vänta därför på denna stund”.
Man ska arbeta, som om man
skulle leva här för evigt, ändå vara så sinnad, som om vi i denna stund skulle
dö. Det är att ha bältet spänt om livet, när vi väntar brudgummen, Kristus. Men
denna lära slår oss till marken och driver oss till bättring, ty ingen är så
redo och rustad, att han med glädje kan vänta på Herrens dag; den värste
fienden, vårt eget kött, älskar vi ju så, att vi gärna inte vill dö.
Den som inte inser, att han
ännu inte är så beredd, så omgjordad, som han skulle vara, han må endast ropa
till Gud och klaga över detta för Honom; Han vill överse med detta. Men om vi
inte frågar efter detta och är säkra, så förlåter Gud oss inte, utan har detta
i åtanke till vår ofärd. Gud kan väl fördra svaghet, men ondska och nådeförakt
kan Han inte tåla. Den som bara erkänner, att han inte är redo, såsom han borde
vara, han ska bekänna detta inför Gud och be om hjälp, så att vi måtte ha våra
länder omgjordade. Då vill Gud vara oss nådig, hjälpa och förlåta oss.
