Det kan vara svårt att tro för den kristne, att Kristus lever i henne, då hon ju ser hur ofullkomlig hon är. Hur skulle väl Kristus kunna leva och finnas till i henne, då hon nu ju dagligen frestas och även faller. Nej, den kristnes liv skiljer sig oftast inte mycket från den ickekristnes liv. Hon är ju som de flesta, med fel och brister. Dagliga bekymmer och svårigheter drabbar henne och Gud syns många gånger lysa med sin frånvaro. Hon lever ofta anspråkslöst och till det yttre syns inte vilken skatt hon bär på. Skulle då hon vara ett Guds barn? Nog borde väl det visa sig på något sätt i hennes liv? Borde inte lycka och välgång vara ett bevis på denna skatt? Frånvaro av elände och olycka? Borde hon inte alltid vara glad och lycklig?
Ja, det är vad förståndet säger oss. Men förståndet förstår inte att greppa det andliga. Det ser oftast endast genom de värdsliga ögonen och hör med de värdsliga öronen. Hon kan inte förstå det. (1 Kor. 2:14)
Men en kristen ser med andliga ögon och hör med adliga ögon. Det förståndet inte kan greppa det tar hon till sig genom tron. Rosenius skriver tröstfullt:
Vad är vårt liv? En liten tid av möda, kamp och strid.
I väntan på den salighet, som kröner oss med frid.
En liten tid av brist och nöd och ofullkomlighet.
Men ock en glad förbidan av Guds rikes härlighet.
JR
