Då vi kliver in i denna liknelse, så tenderar vi till en början att placera oss själva någonstans mitt emellan dessa två. Vi ser på fariseen och gläder oss över den självinsikt som han ger oss då vi känner igen oss själva i hans skrymteri. Likaså ser vi på publikanen och tänker att där är en ödmjuk kristen som insett sin synd och sitt fördärv. Lik honom vill jag vara, men är inte där ännu.
Vi kan känna igen oss i båda. Vårt högmod som fariseen ger uttryck för, och som vi med hjälp av lagen blir varse. Vi gläder oss med publikanen över den gåva som är i Kristus Jesus och i nåden. Det finns lite av båda i oss själva.
Men högmodet kan även ta sig andra uttryck. Vi kan vara glada över att vi inte så framt är så lika fariseen. Vi kan vara glada och säga: ”Herre, jag tackar dig för att jag inte är som denna farisee”. Med det menas att vi inte sätter gärningarna som en väg till frälsning. Utan vi har satt vår tro till nåden. Och till Kristi verk. Vi har satt vår tro till den sunda läran. Till den sanna läran. Vår frälsning är inte beroende av oss själva, utan allt är ett verk av Gud. Här finns inget utrymme till att berömma sig själv.
Men, men och ack, ack. Vad är det jag hör mitt kött viska: ”Herre, jag tackar dig för att jag är såsom denne publikan.”
Så har jag då satt mina förväntningar i något annat än i Kristus själv. Jag har mina förväntningar och min glädje i det jag är. I det jag gör. Jag bröstar upp mig pga den gåva som jag emottagit. Jag finner att jag tror att jag är frälst pga den kunskap jag har fått om evangeliets hemlighet. Pga att jag vet vad som är rätt och fel vad gäller lag och evangelium. Jag har satt min tröst till något som jag är.
Vi kan till och med akta oss för att säga: ”Jag tackar dig Herre, för att jag inte är som denna farisee”.
Vi vill ju inte peka på oss själva och på vad vi är, såsom ju denne farisee gör. Vi inser ju, att även det kan vara ett slags skrymteri. Om vi pekar på våra ”ickegärningar”, så pekar vi ju ändå på något hos oss själva. Vi pekar på motsatsen mot vad denna farisee ger uttryck för, men vi pekar ändå på att denna motsatts är något hos oss själva. Det vill vi ju inte göra. För det blir ju en slags självberömmelse det med.
Men vad är det jag hör mitt kött viska: ”Herre, jag tackar dig för att jag är såsom denne publikan.”
Vi ser här en slags omvänd fareism som vi inte gärna vill kännas vid. Nej, hellre klär vi den i ord om hur bekännelsetrogna och bibeltrogna vi är då vi förespråkar den sunda läran. Jag är minsann inte som dem. ”Herre, jag tackar dig för att jag är såsom denne publikan.” och inte som denne farisee.
Huvva, så listig han är, denne satan. Hur osynllig han gör sig bland de kristna då han klär sig som en ängel. Denne antikrist, som sätter sig i Guds ställe. Var då? I Rom. Nej här. Mitt ibland oss. I oss.
Men vad hör jag mitt kött viska: Jag tackar dig Gud, att jag inte är som den där antikrist i Rom. Lucifer föll för att han satte sig upp mot Gud och ville ta hans plats. Människan föll av samma anledning. Hon frestades att bli som Gud. I stället för Gud, i Hans plats. Antikrist. Inom oss själva dväljer sig denna antikrist. I oss, som är Guds tempel. I kyrkan som är vi. Men vi vill gärna att det ska vara något utanför oss. Vi vill inte veta av att vi är så djupt fallna.
Hur ska vi bli frälsta från denna tagg? Vem kan frälsa oss? Bara Gud, allena Gud. Det finns inget, inget, inget hos oss själva. Bara Gud kan frälsa oss genom sin Son Kristus Jesus. Inte vår bibelsprängdhet, inte vår trohet, inte vår tro, inte vår omvändelse, inte vår ånger, inte vår kyrkotillhörighet, inte vår bekännelse, inget. Bara Gud. Bara Gud.
Vi kan vara hur bibeltrogna som helst. Utan det Gud gör hjälper det oss föga. Allt annat är bara avgudar. På det sättet bryter vi mot det första budet. Vi sätter inte Gud främst. Vi älskar inte Honom över allt annat. Något hos mig själv är det som jag först och främst tänker på. Jag tänker på det, innan jag tänker på Gud. Det är det som jag tänker på först, innan jag tänker på Gud, som är min avgud. Jag har blivit min egen avgud. Jag har fallit och sätter inte Gud främst. Jag har blivit antikrist. Varför vågar jag inte erkänna detta för mig själv? Varför pekar jag hellre på annat? På min förträfflighet? På andras brister?
Och köttet viskar: ”Herre, jag tackar dig för att jag är såsom denne publikan.”
Låt oss igen se på dessa två i templet:
För några som var säkra på att de själva var rättfärdiga och som föraktade andra, berättade Jesus också denna liknelse: "Två män gick upp till templet för att be. Den ene var farisé och den andre publikan. Farisén stod och bad för sig själv: Gud, jag tackar dig för att jag inte är som andra människor, rånare, brottslingar, äktenskapsbrytare, eller som den där publikanen. Jag fastar två gånger i veckan, jag ger tionde av allt jag tjänar. Publikanen stod långt borta och vågade inte ens lyfta blicken mot himlen utan slog sig för bröstet och bad: Gud, var nådig mot mig, syndare. Jag säger er: Han gick hem rättfärdig, inte den andre. Ty var och en som upphöjer sig skall bli förödmjukad, men den som ödmjukar sig skall bli upphöjd."
Har nu denna liknelse fått en djupare innebörd? Kan vi nu stämma in i de ord som publikanen yttrade: Gud, var nådig mot mig, syndare.
Det är just detta fördärvliga som Nåden övertäcker. Så stor är Nåden. Gåvan är ofattbar. Guds kärlek är ofattbart stor. Och den måste vara det eftersom synden är så stor. Ja, även synden är ofattbar stor. Den är inte bara ett snedsprång ifrån lagen, från Skriften. Den är enorm. Men Guds kärlek är ännu större.
Det finns inte det minsta utrymme för mig att döma någon annan. Domen är Hans. Jag behöver inte oroa mig för naglet i min medmänniskas öga. Den bjälke jag bär i mitt eget är enorm. Större än jag tidigare ens anat. Den gör mig blind. Ingen annan än Gud kan göra mig seende igen.
Guds Nåd är så stor och enorm, därför att den må övertäcka min synd som är så ofattbar stor.
Det jag tidigare såg som synd, var bara toppen av ett isberg.
Gud, var nådig mot mig, syndare.
I denna svaghet finner jag styrka. Halleluja! Gud vare lovad. Hans är äran i evigheters evighet.
(Egen betraktelse)
