Ni forskar i Skrifterna, därför att ni tror att ni har evigt liv i dem, och det är dessa som vittnar om mig, (Joh. 5: 39).
Jag vill så gärna ge dessa ord uppmärksamhet. Varför? Jo, därför, att då jag denna morgon läste dessa ord ur Skriften, så kunde jag inte låta bli att beröras. De träffade mig rakt i hjärtat. Något sade mig, att dessa ord gäller mig. Visserligen så vände sig Jesus till judarna med dessa ord. De ville finna sin egen rättfärdighet i sitt forskande i Skrifterna. De sökte inte Jesus i dem, utan de studerade förmodligen lagarna och på vilket sätt de rätt skulle följa dem, och på så sätt få evigt liv i dem.
Men Jesus fortsätter i följande vers: ”Men ni vill inte komma till mig för att få liv”.
Detta visar ju, att de inte sökte i Skrifterna för att få liv i Jesus utan i något annat.
Hur är det då med mig. Då jag forskar och studerar i Skriften vad är det då jag söker? Om jag är osäker så kan jag gå till Matt: 13: 34 som säger: Vad hjärtat är fullt av, det talar munnen.
Ja, hur är det nu då jag tar mig själv under en ärlig självrannsakan? Vad är det jag talar mest om?
Då förskräcks jag, och minns orden till församlingsledaren i Efesus i Upp 2: 2-4:
Jag känner dina gärningar, ditt arbete och din uthållighet, och jag vet att du inte kan tåla onda människor. Du har prövat dem som kallar sig apostlar men inte är det, och du har funnit att de är lögnare. Ja, du är uthållig, och du har uthärdat mycket för mitt namns skull och har inte tröttnat. Men det har jag emot dig, att du har övergett din första kärlek.
Det jag själv personligen uppehåller mig mycket vid då jag studerar Skriften är de olika lärorna. Och det är ju inget fel med det, för bibeln uppmanar oss ju till att förkovra oss i Ordet så att vi kan pröva andarna. Men jag upptäcker till min fasa, att det är det mitt hjärta är fullt av, för det talar ju munnen.
Judarna studerade Skrifterna i det här fallet, för att finna evigt liv i sin egen rättfärdighet. Och jag upptäcker till min fasa, att även jag gör det samma. Skillnaden är, att jag blandar lag och Evangelium.
Över detta ämne har Rosenius i sin betraktelse över denna dag satt rubriken:
Här är Kristus allt och i alla. (Kol 3: 11). Hela versen lyder: Här är det inte längre fråga om grek eller jude, omskuren eller oomskuren, barbar eller skyt, slav eller fri, utan Kristus är allt och i alla.
Vad betyder detta? Läser vi vidare i texten så går det snart upp för oss, att här belönas inte personer efter sin härkomst eller för vad de/den står för. Vad de är eller vad de bär med sig. Det betyder ingenting då det gäller rättfärdigheten, utan vad som betyder något är att ”här är Kristus allt och i alla”. Allt eget är som träck, såsom Paulus uttrycker det.
Återigen, då jag reflekterat över detta, så har mitt högmod fått ge sig tillkänna.
Hur är det då? Ska jag nu låta kärleken överskyla det jag efter prövning hos lärare och andra funnit felaktigt och obibliskt? Självklart inte, då skulle ju förmaningen från Skriften om att pröva andarna vara överflödig. Det viktiga är, att jag inte låter kunskapen som jag får från studiet av Skriften bli en vinst för rättfärdigheten. För då har jag ju blandat in mina gärningar i Nåden. Frälsta blir vi av Nåd, och enbart Nåd.
Ingenting får bli viktigare än det. Men då jag ser på mig själv, lyssnar till vad min mun talar, så ser jag att jag har farit vilse. Även då jag mycket har talat om, att all min frälsningsvisshet finns hos Jesus, d.v.s Kristus i ALLT, så ser jag nu att jag även har haft en del i min kunskap som forskandet i Skrifterna har gett mig. Jag har således, precis som judarna i nämnda exempel, sökt och forskat i Skrifterna för att genom detta vinna liv. Jag har haft fel intention med mina studier, då jag i stället för att låta dem vittna om Jesus, har matat och underhållit mitt högmod och min egenrättfärdighet.
Nu vill jag inte låta mig nedslås av detta, utan hellre tacka Gud för att Han har lyssnat till mina böner om att leda mig på rätt väg och låta det ske enligt Hans vilja även om det svider i köttet. Och framför allt, så vet jag, att det var ju just för min uselhet och för mina synder som Gud sände Sin Son. (Joh. 3: 16). Så avslutar jag med den dikt av Rosenius som också avslutar hans betraktelse:
Bekymrade Guds barn, o, om du visste.
Att hur stor än uselheten är,
Är rätta kännetecknet på en kristen,
Att han sitt allt i Kristus äger här.
Förtro dig därför barnsligt, helt och gärna,
Åt Honom, som har dig oändligt kär,
Och håll dig tryggt och fast vid Ordets kärna,
Att endast Kristus allt i alla är.
Att han är vägen, sanningen och livet,
Att ej i himlen, ej på jorden fanns,
Ett annat Namn, vårt fallna släkte givet,
Till liv och salighet än endast Hans.
(Egen betraktelse)
