Liknelsen om den obarmhärtige tjänaren
21 Då gick Petrus fram och frågade Jesus: "Herre, hur många gånger skall min broder försynda sig mot mig och få min förlåtelse? Upp till sju gånger?"
22 Jesus sade till honom: "Jag säger dig: Inte sju gånger utan sjuttio gånger sju. 23 Därför är himmelriket likt en kung som ville ha redovisning av sina tjänare. 24 När han började granskningen, förde man fram till honom en som var skyldig tio tusen talenter.* 25 Eftersom han inte kunde betala, befallde hans herre att han och hans hustru och barn och allt vad han ägde skulle säljas och skulden betalas.
26 Tjänaren föll ner för honom och bad: Ha tålamod med mig, så skall jag betala dig alltsammans. 27 Då förbarmade sig tjänarens herre över honom och gav honom fri och efterskänkte hans skuld.
28 Men när tjänaren kom ut, träffade han en av sina medtjänare, som var skyldig honom hundra denarer. Han tog fast honom och ville strypa honom och sade: Betala, vad du är skyldig! 29 Hans medtjänare föll då ner och bad honom: Ha tålamod med mig, så skall jag betala dig. 30 Men han gick inte med på det utan gick och lät sätta honom i fängelse, tills han hade betalat vad han var skyldig.
31 När hans medtjänare såg vad som hände, blev de mycket upprörda och gick och talade om alltsammans för sin herre. 32 Då kallade hans herre honom till sig och sade: Du onde tjänare! Hela skulden efterskänkte jag dig,därför att du bad mig. 33 Borde inte du också ha förbarmat dig över din medtjänare, liksom jag förbarmade mig över dig? 34
Och i sin vrede överlämnade hans herre honom till fångvaktarna, tills han hade betalt allt vad han var skyldig. 35 Så skall också min himmelske Fader göra med er, om ni inte var och en av hjärtat förlåter sin broder.
Att uppmärksamma från dessa ord är, att de synder vi har gjort emot Gud, är bra många fler än dem som någon annan kan tänkas ha gjort mot oss. Ändå förlåter oss Gud. Trots detta, så har vi så svårt för att förlåta någon annan, kanske endast en ogärning den gjort mot oss. Bara detta borde få oss att tänka efter en smula då vi läser detta stycke.
Inte bara det att Gud förlåter oss våra synder, utan vi fortsätter att synda. När jag läser dessa ord, så tänker jag på et annat Skriftens Ord ur Matt 7: 2:
"Ty med den dom ni dömer med, skall ni bli dömda, och med det mått ni mäter med, skall det mätas uppåt er".
Detta borde få oss att tänka efter. Om mina synder nu är så många, varför är jag då så angelägen om att först och främst döma andra. Borde jag inte efter dessa ord först döma mig själv? Jag har så mycket med arbeta med mig själv, så det räcker och blir över för denna tiden.
När jag läser Fader Vår, och ber om att Gud skall förlåta mig mina skulder, såsom vi förlåter andras, då är det lätt hänt, att jag bara fladdrar förbi delen då det gäller min förlåtelse mot andra.
Men jag borde ta dessa sista rader i Matt 18 mer till mitt hjärta, och ta dem för allvar och inte så snabbt hasta förbi dem:
"Så skall också min himmelske Fader göra med er, om ni inte var och en av hjärtat förlåter sin broder".
Men hur skall jag komma dithän, att jag verkligen av hjärtat förlåter det som blivit gjort mot mig? Ja, tanken på att Gud dagligen förlåter mig, tanken på att Jesus gav oss Fader Vår, i vilken vi dagligen läser "förlåt oss våra synder" ger ju oss insikten om, att jag ständigt syndar och behöver förlåtelse. Varje dag. Ändå så har jag så svårt många gånger, att förlåta, endast en ogärning som begåtts mot mig. Och i Ef 4: 32 läser vi:
"Var i stället goda och barmhärtiga mot varandra och förlåt varandra, liksom Gud i Kristus har förlåtit er".
Problemet för mig själv, tror jag ligger i, att jag inte riktigt har förstått hur stora, och framför allt, hur många mina egna synder är, och att Gud förlåter dem alla. Andras fel och brister har jag minsann ögonen öppna för, men mina egna, som är så många, att jag inte ens vet om dem alla, dem tar jag mer eller mindre för givet, att Gud skulle förlåta mig.
Jag är snar att visa på grandet i andras ögon. Men Skriften talar om en bjälke i mitt eget.
Jag kan helt enkelt inte ha sett och förstått den enorma kärlek som Gud har visat mig, om jag inte ser mina egna många brister.
Då när jag nu betraktar dessa ord, så skäms jag över den egenrättfärdighet jag gör mig skyldig till.
Så skriver Rosenius i sin "Husandakt" överd dagens text:
"Vad är villkoret för en oföränderlig kärlek människor emellan? Det är samma villkor som för en oföränderlig vänskap mellan Gud och människor, nämligen det ständiga förlåtandet".
Vidare:
"Du har kanske svåra medmänniskor, som gjort dig mycket ont, bedragit och förolämpat dig. Räkna efter om inte dina egna synder mot Gud är tusen gånger större. Kristus säger att allt vad en medmänniska kan ha felat mot dig är i jämförelse med dina skulder mot Gud bara som hundra penningar mot tio tusen pund. När nu Gud har förlåtit dig allt vad du är skyldig, vill du då inte förlåta din nästa hans skuld?
Vill du inte det, vill du inte efterskänka hans skuld på hundra penningar, så kräv ut den! Räkna din nästas fel, hata honom,
men tag då också tillbaka din egen tiotusen pund stora skuld inför Herren, och du ska få betala det till sista öret"
Det är detta som vi bör ha i åtanke då vi läser Fader Vår. Till de synder du ber om förlåtelse för, hör din oförmåga att efterskänka din nästa skuld.
JR
