Dödens band omslöt mig, dödsrikets ångest grep mig, jag kom i nöd och bedrövelse. Men jag åkallade HERRENS namn: "O, HERRE, rädda min själ!"(Ps. 116: 3, 4).
Om Gud gett oss en viss tro och vi alltså bär på en stark tillförsikt om att vi genom Kristus har en nådig Gud, då är vi i paradiset. Men innan vi vet om det, kan det vända, så att Gud låter hjärtats frimodighet sjunka samman och allt blir så tilltryckt för oss, att vi inte har någon tröst i Honom. Då inger djävulen idel förskräckande tankar om Gud i vårt hjärta, så att samvetet känner sig ha förlorat Honom och därför bävar och darrar, som om det hos Gud fanns endast vrede och onåd för oss, vilket vi också förtjänat med våra synder.
Ja, även om vårt samvete inte vet om yttre, för alla märkbara synder, så kan djävulen också göra synd av det som inte är synd och därmed ängsla och pressa samvetet, så att man plågar sig med liknande tankar: ”Vem vet, om Gud verkligen vill ta emot dig och om Kristus vill förunna dig detta?”.
Och det är just det svåraste och högsta anfäktningslidandet, med vilket Gud stundom angriper och prövar sina beprövade heliga, då människan i sitt hjärta inte känner det annorlunda än att Gud med sin nåd har övergivit henne och inte vill veta av henne; var hon så vänder sig, finner hon då inget annat än idel vrede och skräck. Men sådana anfäktningar får inte var man utstå, och ingen förstår dem, utom den som erfarit dem. Det ska starka andar till för att uthärda sådana anlopp.
(ur Guds ord & Löfte. M. Luther).
