Vi hävdar att människan förklaras rättfärdig
genom tro, utan laggärningar.
(Rom. 3: 28).
Här får vi veta, att hela den Heliga Skrift uppdelas genom två ord, vilka är: Guds bud eller lagen och Guds löfte och tillsägelse om nåd. Buden lär och föreskriver oss mångahanda goda gärningar, men därmed är inte gärningarna gjorda. Buden befaller men hjälper oss inte; de lär vad man ska göra, men ger ingen kraft därtill. Därför är de blott givna till oss, för att vi genom dem ska se vår oförmåga till det goda och lär oss att förtvivla om oss själva. Därför kallas de också ”Gamla Testamentet” och hör alla till det ”Gamla Testamentet”.
Så bevisar te. x . budet: ”Du ska inte ha någon ond begärelse”, att vi allesammans är syndare, och att ingen människa förmår vara utan onda begärelser, hon må göra vad hon vill. Därav lär vi då förtvivla om oss själva och söka hjälp någon annanstans, så att vi må bli utan onda begärelser och uppfylla budet genom en annan, vilket vi av oss själva inte förmår. På samma sätt är alla andra bud omöjliga för oss att uppfylla.
Om nu en människa genom buden insett och erfarit sin oförmåga och därför råkat i ångest för att kunna fullgöra budet – för budet måste fullgöras, eller också blir hon fördömd – så har hon i sina egna ögon blivit rätt förödmjukad och tillintetgjord och finner hos sig själv inget, varigenom hon skulle kunna bli from. Men då kommer det andra ordet, det gudomliga löftet, tillsägelsen om nåd, och säger: ”Vill du uppfylla alla buden och bli fri från dina onda begärelser och din synd, såsom buden påyrkar och fodrar, se, då ska du tro på Kristus, i vilken jag tillsäger dig all nåd – det är Guds eget ord – rättfärdighet, frid och frihet; tror du, så kan du detta; tror du inte, så kan du det inte”.
I trosläran har jag korteligen framlagt allt och visat, att den som har Kristus ska i Honom ha allt och bli salig, men att den som inte har Honom inte ska ha någon salighet.
(Ur Guds Ord & Löfte. M. Luther).
