Har vi nu dött med Kristus,
tror vi att vi också skall leva med Honom.
(Rom. 6: 8).
Se, så sammanfattar S: t Paulus de kristnas liv och vandel på jorden helt och hållet i Kristi död och framställer dem så som döda och begravna i sin kista, det är, att de upphört att leva i synden och inte mer har med den att skaffa. Därför sägs synden vara död för dem och de sägs vara döda för synden, eftersom de inte mer lever det syndiga livet i världen.
Ja, de är nu två gånger döda i en dubbel död: först och främst är de i andlig mening döda från synden, vilket är en nådig, tröstlig och salig död, även om den är smärtfull och bitter för kött och blod, en kär, ljuvlig död, för den har med sig som ersättning ett liv som är helt himmelskt, rent, fullkomligt och evigt; för det andra dör de den lekamliga döden, vilken inte är någon död utan mera en sund och ljuv sömn, förelagd vår kropp, därför att den, så länge vi lever på jorden, inte upphör att sträva emot anden och dess liv.
Så gör köttet alltid, så länge vi lever här. Det släpar och drar synden med sig, sätter sig till motvärn och vill inte dö. Därför måste också Gud till sist avliva kroppen, att den för synden skull måste dö sin död. Och ändå är detta också en ädel, ljuvlig död och sannerligen inte något annat än en sömn, för kroppen ska inte förbli i döden, eftersom själen och anden inte mer är kvar i döden, utan den ska åter stå upp, renad och luttrad, på den yttersta dagen och åter förenas med anden, då den ska bli en upphöjd, ren och lydig kropp, utan alla synder och lustar.
(Ur Guds Ord & Löfte. M. Luther).
