Hon dog i Kirjat-Arba, det vill säga Hebron i Kanaans
land. Och Abraham kom för att sörja Sara
och begråta henne.
(1 Mos. 23: 2).
Att Abraham höll dödsklagan över Sara och begrät henne är omtalat, därför att det inte är något syndigt, att man sörjer, bedrövas och lider för deras skull som dör ifrån oss. Eftersom vi alla ska dö så är vi likväl genom kärleken ställda till varandra i det förhållandet, att var och en ska unna den andre att leva, liksom vi alla är förbundna med varandra på det sättet, att vi är fattiga och ”äter vårt bröd i vårt anletes svett”; därunder ska då kärleken vara vaksam och bära omsorg om nästans armod och nöd.
Gud vill inte genom evangelium utrota vår natur, utan Han låter det vara, som är för oss naturligt, men riktar in det på rätt väg. Naturligt är det för oss, att en fader älskar sina barn, hustrun älskar mannen och gläder sig, när det går väl för båda, och tvärtom. En kristen tar inte någon hänsyn till detta inför Gud i sin tro, även om också allt går under, men i kärleken ska man ta sig an av andras nöd så som sin egen och handla efter kärlekens bud.
Annars hade inte Gud låtit tala om, att den store patriarken Abraham begråter sin hustru, om det inte skulle tjäna detta Hans syfte. Därför fogar Gud det så, att dylika känslor alltjämt finns i vårt hjärta, men Han vill likväl, att vi genom tron övervinner dem och inte förtvivlar eller avfaller från Gud.
(Ur Guds Ord & Löfte. M. Luther).
