När kung Herodes hörde det, blev han förskräckt,
och hela Jerusalem med honom.
(Matt. 2: 3).
Herodes var i det yttre en mäktig konung, lyckosam i sina krig; vad han än företog sig, gick det honom väl; han var vis, förnuftig, mäktig och rik i yttre mått. Men i hans hus och hem var det helt motsatt för honom; där hade han ingen lycka. Sålunda var Herodes i det yttre lyckosam, i det inre helt olycklig. Men Kristus, vår konung, var i det yttre helt eländig, fattig, föraktad och förkastad, men i det inre var han helt fylld av fröjd, tröst och mod.
Nu måste vi kämpa för, att Herodes, han som i världen är helt lycklig, inte tar ifrån oss den rätte och nåderike konungen Kristus; även om Han ligger i krubban som ett fattigt, hjälplöst barn, så måste vi ändå gå dit.
Vill vi därför bli saliga och ha ett rent och frimodigt samvete, så måste vi lämna konung Herodes och ta oss en annan konung, nämligen Kristus, som innebär, att vi inte längre vill bli fromma genom våra gärningar; inte heller förtrösta på dem utan i vårt hjärta endast inprägla bilden av den nådiga Herren Kristus, som kommer utan all ståt.
Så var det med de tre kära heliga konungar; när de lämnade all mänsklig hjälp och allt människoverk och i tro på Gud, i lydnad för Guds heliga ord i Mikas profetia drog bort till Betlehem, strax fick de då åter se stjärnan.
(Ur Guds Ord & Löfte. M. Luther).
