Sedan Jesus hade sagt detta, såg Han upp mot himlen och bad: "Fader, stunden har kommit. Förhärliga din Son, för att Sonen må förhärliga Dig.
(Joh. 17: 1).
Med detta ord visar Kristus, hur Han känner det, och vilken nöd det är som driver Honom till denna bön. ”Det går därhän, vill Han säga, att Jag ska lida och dö den smädefullaste död, sådan, att all min härlighet och mitt ljus, mitt namn och min ära måste förmörkas och slockna”.
Nu har Han ju uträttat stora ting, predikat och verkat härligt, bevisat sin kraft och makt, så att hela världen med rätta skulle ha högeligen prisat, ärat och tillbett Honom. Men så inträffar det motsatta, att Han höljes med idel smälek och begabberi i stället för den ära och det lov som tillkommit Honom, och Han måste hänga på korset mellan två mördare och dö såsom den värste, den mest hopplöse missdådare, som jorden burit, så att aldrig någon mördare blivit så smädefullt och skamligt behandlad.
Detta är att sänka den dyre, oförliknelige mannen ned i mörker. Se, det är detta som Kristus här kallar för ”stunden som är kommen” för Honom, för Han ber så hjärtligt och allvarligt, såsom om Han hängde på korset, som om Han ville säga: ”Nu befinner jag mig mitt i smälek och död och är nedsänkt i djupaste mörker. Nu är det tid, att Du för mig fram och lyfter upp mig och låter mig komma till ära, eftersom mitt ljus så helst utsläckts och världen trampar mig under fötterna”.
Hur har detta förhärligande skett? Inte på annat sätt än så att Fadern åter uppväcker Honom från de döda, lagt djävulen under Hans fötter och gjort Honom till Konung och Herre över allt skapat.
(Ur Guds Ord & Löfte. M. Luther).
