När Jesus hade fått det sura vinet, sade han:
"Det är fullbordat."
Och han böjde ner huvudet och gav upp andan.
(Joh. 19: 30).
Här påminner Frälsaren sig själv om den gudomliga viljan, att Han måste lida vad Han lider. Han vet, att Han inte har mer att göra, ty allt är fullbordat som var skrivet i Skriften; därför överlåter Han sig åt Gud och säger med psalmens ord: ”I dina händer befaller jag min ande” (Ps. 31: 6).
Detta är det avsked Kristus tar å våra vägnar, på det att vi må varsebli det faderliga hjärtat. Ty så som Kristus var vanställd till kroppen, så är vi vanställda inför Gud till våra själar, och det stränga allvar Gud här visar gentemot sin Son, det har vi förtjänat; och om Gud ville handla med oss efter rätten, så handlade Han på samma sätt mot oss. Därför ska vi göra bättring, och därpå följer syndernas förlåtelse, som avspeglas i Kristi gestalt.
Så som Gud har räddat sin Son från död och djävul, så vill Han rädda oss; det är vår tröst, genom vilken vi blir saliga. Medan vi ser detta hos Kristus, ska vi inte vända oss från Gud utan tänka på Kristi ord genom psalmisten: ”Härska mitt ibland dina fiender”, så blir inget lidande för svårt för oss.
Har vi synd, så låt oss bära den fram till Kristus, som naglat synden vid korset, som vill förlåta oss, som vill underkuva död och djävul. Sålunda har också vi del i Kristi död.
(Ur Guds Ord & Löfte. M. Luther).
