Intill den plats där Jesus hade blivit korsfäst låg en trädgård, och i trädgården fanns en ny grav, där ännu ingen hade blivit lagd. I den lade de Jesus, eftersom det var judarnas tillredelsedag och graven låg nära.
(Joh. 19: 41, 42).
Det är en ädel tjänst, att dessa vänner tar sig an den döde Jesus och inte fruktar Pilatus makt. De går åstad och överlåter graven så som en gåva åt Frälsaren. Kristus vilar, Gud måste verka. Så ser vi här inför oss Kristi begravning.
Vår Herre Gud kan väl fördra, att man håller de döda i ära och inte kastar ut dem som hundar. Ty den kropp, vars själ byggt på Guds ord, måste åter uppstå; vi har livet inte bara av bröd utan av allt som utgår ur Guds mun. Det är grunden till uppståndelsen.
Vi ska inte glömma, att alla dessa kvinnor, ja, alla apostlarna har tvivlat på Kristus och att ingen trott, att Han skulle uppstå, så som också de två lärjungarna sa, som gick till Emmaus.Ty hade de haft något hopp, så hade de, inte smort Honom och lagt Honom i en grav. Och om det här gällde ett mänskligt verk, hade Gud inte gjort det själv. Den dag, då Jesus läggs i graven, heter inte heller ”den stora dagen" i Skriften.
Detta är en mycket större trosartikel än den, att Gud skapat himmel och jord, och ingen kan bli salig, utan att han tror denna artikel, att Gud har uppväckt Kristus. Att tro detta är inte en mänsklig sak utan Guds verk, om vilket Paulus och Skriften talar mycket om.
Men Kristi ord genom psalmen, att Han skulle ”härska” (bland sina fiender), måste bli sanning.
(Ur Guds Ord & Löfte. M. Luther).
