Ty om ni älskar dem som älskar er,
vilken lön får ni för det?
Gör inte publikaner det också?
(Matt. 5: 46)
Sålunda ska man alltid och överallt ha ett kärleksfull och hjälpsamt hjärta, så att man gör gott också mot de onda. För det är lätt att vara hjälpsam mot de goda och tjäna sina vänner; även mördare kan ju tjäna sina vänner, och hedningarna kan vara goda, vänliga och hjälpsamma, så länge de känner att de får gentjänster.
Men om gentjänsterna uteblir, så sinar också godheten och välgärningarna. Då ser man klart och tydligt, att där inte finns någon källa eller levande brunn av kärlek, utan det var blott som att ösa vatten i sanden, som är ett hedniskt hjälpande. Om jag däremot gör gott, och den det gäller lönar gott med ont, så må jag säga: ”Nåväl, lika gott, mitt hjärta ska ändå vara oförtrutet i det goda, jag vill därför inte unna dig något ont eller hjälpa dig till någon ofärd; bestraffa dig vill jag väl, och låter du inte ändra dig, så gör som du vill; straffar inte borgmästaren och domaren dig, så har du förvisso en i himlen, som ska straffa dig, som har så mycket vatten, eld, stenblock, plågor och pest, att han kan straffa dig väl. Medan jag nu vet, att det onda inte ska bli ostraffat, så vill jag behålla ett milt och medlidsamt hjärta, som är redo till att råda och hjälpa”.
Detta kan man kalla kristlig kärlek och ett kristligt hjärta, som hedningarna inte har. En kristen ska i sitt inre ha en källa, som inte kan tömmas eller utsina, även om det goda han gör öses ut som vatten i sanden.
(Ur Guds Ord & Löfte. M. Luther).
