Anden själv vittnar med vår ande att vi är Guds barn.
(Rom. 8: 16).
Den som i fast tro och fast hopp litar på att han är Guds barn, han är också Guds barn, för detta kan ingen verka utom Anden. Om du tror att dina synder endast av Honom kan utplånas, så gör du väl i detta. Men nu måste du tro, att dina synder verkligen är dig förlåtna, inte som om du kunde tro detta, utan en sådan tro måste verkas hos dig av Anden. Detta är det vittnesbörd, som Den Helige Anden ger vårt hjärta: ”dina synder är dig förlåtna”.
Så blir människan - det är apostelns mening – genom denna tro rättfärdiggjord. Fast och visst måste du då tro, även om dig själv, inte blott om de utvalda, att Kristus har dött och gjort tillfyllest även för dina synder. Detta gäller också om allt som är förtjänstfullt; om du tror, att man endast genom Honom kan äga det som verkligen har värde och är förtjänstfullt, så hjälper detta inte, förrän sanningens Ande ger dig vittnesbörd, att detta verkligen finns hos dig genom Honom.
Därtill kommer det, när du fast litar på att det du gör är för Gud behagligt och välkommet, av vad slag det än må vara. Detta kan du lita på, om du inser, att du trots alla dina gärningar inför Gud är intet, dina gärningar må sedan vara än så goda och gjorda i lydnad, och även om det är så med dig, att du inte gör något ont.
Och denna ödmjukhet, denna samvetets förkrosselse mitt under de goda gärningarna verkar, att dina gärningar är välbehagliga för Gud. Så är det också med det eviga livet. Det är inte nog, om du tror, att Gud vill ge dig evigt liv av nåd, nej, du måste ha Andens vittnesbörd om det, att du nu verkligen har kommit till detta liv genom Guds hjälp.
(Ur Guds Ord & Löfte. M. Luther).
