Överge mig inte, HERRE, min Gud, var
inte långt ifrån mig!
(Ps. 38: 22).
”Jag är ensam, övergiven och
föraktad av alla, ta dig därför an mig, min Gud, och överge mig inte”, vill
psalmisten här säga.
Det är Guds natur att av
intet göra något. Den som därför inte kommit därhän, att han blivit intet, av
honom kan Gud inte göra något. Människorna däremot gör något av något annat som
redan finns, men det är idel onyttigt arbete.
Därför upptar Gud endast de
övergivna, gör inga andra friska än de sjuka, inga andra seende än de blinda,
inga andra levande än de döda, inga andra visa än de ovisa. I korthet sagt: Han
förbarmar sig inte över andra än de eländiga och ger inte nåd åt andra än de
som är i onåd.
Därför kan ingen av de
högfärdiga helgonen, ingen av de visa eller rättfärdiga bli material för Gud
och få del av Guds verkande, utan de förblir i sitt eget verkande och gör av
sig själva uppdiktade, skenfagra, falska och målade helgon, det är skrymtare.
