, det som för världen var svagt har Gud
utvalt för
att låta det starka stå där med skam,
(1 Kor. 1: 28).
Om vi inte är svaga, så kan
Kristus inte på oss använda sin kraft. Vore det vår styrka och kraft, med
vilken vi stod emot våra motståndare, så fick vi äran och inte Kristus. Men av
erfarenheten lär vi, att vi inte är de som hjälper oss själva, utan Gud måste
göra det; sålunda får Gud äran i vår svaghet.
Därmed tröstar oss Herren
Kristus, så att vi inser, att det inte kan vara annorlunda med oss än att vi
stundom är svaga, men våra fiender och vedersakare däremot blir starka och
stortaliga, men likväl för Kristus saken fram till seger.
Så handlar Gud med oss, när
vi och vår sak vill falla och stranda och vi blir synbart svaga för världen
eller det vill gå till undergång för den ene eller andre av oss; Gud handlar
så, att den som detta gäller inte förskräcks eller blir klenmodig utan lär sig
inse, att det är Herren Guds fulla allvar och inte något skämt från Honom, när
Han ställer sig som vore Han svag, Utan Hans fulla mening är att med den svage
slå den starke till marken och resa upp den svage.
Men detta ska vi inte bedöma
med förnuftets ögon, såsom vanligen sker, för då skulle saken vara förlorad,
utan du ska veta att Gud genom de svaga vill göra de starka till intet. Detta
måste vi tro och genast sluta ögonen för allt annat.
