Denne är min Son, den Älskade. I honom
har Jag min glädje.
(Matt. 3: 17).
När detta sägs, är det inte
mer annorlunda än om Gud själv talade till oss och sa: ”Här skänker Jag er alla
min nåd och kärlek och mina välgärningar, allt vad Jag har i mitt hjärta och
allt vad Jag förmår. Och för att ni inte ska tvivla på detta, så ges härmed,
inte Moses eller en profet, inte en ängel eller ett helgon, inte skatter av
guld och silver, inte andra jordiska eller himmelska gåvor utan min ende, käre
Son, det vill säga, Jag ger er mitt eget hjärta, den sanna eviga urkällan till
all nåd och allt gott, som ingen ängel och ingen skapad varelse i himmel och på
jord kan utgrunda och begripa. Denne min Son ska vara tecknet och panten på min
nåd och kärlek tvärtemot era synder och er förskräckelse. Och så som Han på
grund av födelse och rätt är ende arvingen till allt skapat, så ska ni vara
mina barn och arvingar i Honom och vara ägare till allt vad Han har och
förmår”.
Förutom det att Han skänker
oss sina rättigheter och sitt arv, som Han har från början, har han också såsom
vår överstepräst och våra själars biskop genom sitt lidande och sin död
förtjänat och förvärvat, att vi för evigt ska vara Hans utvalda barn och
arvingar till allt Hans goda. Se, vad mera skulle Han kunna göra eller ge, och
vad mera skulle ett människohjärta kunna begära eller tänka ut, som är högre
och bättre.
Denna Söndags predikan ur Huspostillan:
