Då tog han honom i sina armar och
prisade Gud och sade:
"Herre, nu låter du din tjänare sluta sina dagar i
frid,
så som du har lovat. Ty mina ögon har sett din frälsning.
(Luk. 2: 28-30).
Simeon är gammal och ser
döden för sig, ja, han känner den i hela sin kropp, i alla lemmar, då döden dag
för dag rycker allt närmare, såsom gamla dagligen avtynar. Men han låter inte
detta oroa sig, han önskar endast, att det ska ske snart, och säger, att han är
utan fruktan och inte bekymrar sig, därför att han ska dö, ja, att döden är
honom välkommen, eftersom han har sett Frälsaren – annars kunde där inte finnas
någon glädje eller glatt mod hos en människa vid tanken på döden.
Här vill nu den gamle Simeon
varna var och en på förhand och, då vi ändå måste bekänna, att vi behöver en
Frälsare, bringa oss därhän, att vi tar emot denne Frälsare, som inte vi
uppdiktat utan Gud själv har utvalt. Då kan vi inte ta miste, vi måste bli
hjälpta, för därför är detta lilla barn här; Gud, den himmelske Fadern, har
själv utrustat detta barn till att hjälpa oss. Den som nu har denne Frälsare,
som är ”Guds frälsning”, han kan vara stilla och ha frid i hjärtat.
Men allt beror därpå, att vi
liksom den käre patriarken Simeon öppnar våra ögon och ser på detta barn, tar
upp det i vår famn med hjärtats innerliga kärlek, det är, att vi har vår glädje
och tröst i detta barn och sätter vår tillit till barnet. För när det blivit
säkert och fast i vårt hjärta, att detta lilla barn är ”Guds frälsning”, då
måste av detta följa, att vi är tillfreds och varken låter synd eller död
skrämma oss, för mot synd och död har vi en Frälsare.
