Septuagesimaveckan - Onsdag

De var dina, och du gav dem åt mig.. (Joh. 17: 6).

 

Ingen på jorden kan annat än att förskräckas i sitt innersta, när han rätt tänker på Gud, och han ville då rymma ut i världsalltet, ja, så snart han hör Gud nämnas, så blir han skygg och bävande. Jag talar då inte om råa, vilda människor utan om dem, vilkas hjärtan träffas, så att de känner sina synder. För då är det så med samvetet, att de känner och vet, att Gud är fiende till syndare och vill fördöma dem, och vi inte kan undgå eller fly undan Guds vrede; därför måste vi darra, bäva och frukta, vi måste stelna i skräck och blekna såsom för blixt och åsknedslag.

Därför måste Kristus ta i med kraft och borra in i hjärtat dessa ljuva, vänliga, tröstefulla ord, att han må ta bort de tunga, bittra och förskräckande tankarna och intrycka i oss bilden av Fadern, så kärleksfullt som något hjärta kan önska det. Låt oss därför rätt ta emot detta ord och driva det in i vårt hjärta såsom våra själars räddning och tröst.

Håller du dig fast vid Kristus, så hör du helt visst till den hopen, som Gud utvalt, så att de ska vara hans egna; annars skulle de inte komma därhän, inte heller skulle de akta på och ta emot denna uppenbarelse.

Därför, låt dem bära på sina bekymmer, som inte har evangelium eller vill lyssna till Kristus. Men du ska veta, att det inte ges någon starkare tröst på jorden än den han här uttalar och visar dig till, den trösten, att du är Guds egen, hans kära barn, eftersom hans ord behagar dig och ditt hjärta älskar honom. För då Kristus är ljuvlig och kärleksfull och tröstar dig, så tröstar dig Gud Fader själv.

Just därför har Gud nämligen uppenbarat sig för dig på detta sätt, att du inte skulle söka dig något annat eller utforska och göra dig bekymmer om vad Gud kan ha beslutat om dig, utan i Ordet se och få veta allt, få veta hans vilja och allt som angår din salighet.