Septuagesimaveckan - Torsdag

i tro och med ett rent samvete.. (1 Tim. 1:19).

 

När man talar om skillnader mellan synder, som finns kvar hos de heliga i detta livet, ska man inte rikta blicken på den fördolda utkorelsen eller försynen, "predestinationen" som man kallar den, för detta åstadkommer endast tvivel, säkerhet eller också misströstan. är du utvald, heter det då, så kan inget syndafall skada dig, du förblir alltid i Nåden och kan inte gå under, är du inte utvald, så hjälper inget som du gör.

Detta är ett förskräckligt tal, och det är orätt att leda in hjärtat på sådana tankar. Evangelium visar oss däremot till det tydligt uttryckta Gudsordet, där Gud uppenbarat sin vilja och varigenom han vill bli känd och verka. Nu är det uppenbart, att Guds ord straffar syndarna och gör skillnad mellan olika synder och visar oss till Frälsaren Kristus. Detta tydligt uttalade Gudsord ska vi se på och efter detta ord bedöma, om vi är i Nåden.

För där tron är, varigenom vi blir rättfärdiga, där måste också finnas ett gott samvete, och det är omöjligt att dessa två kan stå tillsammans: tron, som förtröstar på Gud, och ont uppsåt, "ont samvete" som man kallar det. Tro och Guds åkallande är ömtåliga saker, och mycket lätt kan ett litet samvetssår vålla, att tron och åkallan förstörs, precis som en erfaren kristen ofta erfar.

Där tro och ett gott samvete finns, där är förvisso den helige Ande, men vårt förtroende vilar ändå inte på egen värdighet eller ett gott samvete utan endast på Kristus. Vi gör slutsatsen, att vi är i Nåd hos Gud för Kristi skull, på grund av hans eget löfte, och på så sätt kan en rätt bön och åkallan ske, såsom Johannes säger: "Om vårt hjärta inte fördömer oss, så har vi frimodighet inför Gud, och vad vi än ber om, så ska vi få det av honom". (1 Joh. 3: 21, 22).