Ty vi har inte en överstepräst som ej
kan ha medlidande med våra svagheter, utan en som blev frestad i allt liksom
vi,
men utan synd.
(Hebr. 4:
15)
När djävulen anfäktar mig, så
blir mitt hjärta tröstat och tron styrkt, därigenom att jag känner Honom, som
övervunnit djävulen och uträttat för mig, att han kan komma mig till tröst. Så
övervinner nu tron djävulen, och det är det första i övervinnandet, att Gud ger
mig den tron, att jag vet, att Kristus för mig har övervunnit djävulen.
Det andra följer därpå: när
jag nu vet, att djävulen inte är mig övermäktig, utan att han i min tro och för
min tros skull är övervunnen, så måste jag utge mig, så att jag också blir
frestad. Det verkar, att min tro stärks, och att min nästa genom min frestelse
och min seger över den får tröst och föredöme.
Besinna, att när det gäller
tron, då uteblir inte länge frestelsen. Den helige Ande låter dig inte vila och
ha ferier utan kastar dig snart nog in i frestelsen. Varför? ”På det att er tro
må väl hålla provet”. För annars blåser djävulen bort oss så som halmstrån. Men
när Gud kommer, hänger Han sådana vikter på oss, gör oss tungt vägande, att
djävulen måste komma till korta, och då blir det uppenbart för djävulen och
alla människor, att det skett genom Guds makt.
Så uppenbarar Gud sin
härlighet och sitt majestät i våra svagheter. Därför driver Han oss ut i öknen,
det är, Han låter det komma dithän, att vi överges av allt skapat, att vi
ingenstans ser någon hjälp, ja, vi menar, att Gud helt har övergivit oss. Ty så
som Gud här förhåller sig till Kristus, så förehåller Han sig också mot oss.
Det går inte milt och lindrigt till; människan måste förskräckas.
Denna Söndagens predikan ur M. Luthers Huspostilla:
